De viktigaste konceptbilarna som någonsin skapats

Men det har inte alltid varit så. Det fanns en tid då beskrivningen var reserverad för de mest banbrytande och fantasifulla designerna.

Här tittar vi på mer än åtta decennier av de mest framåtblickande och inflytelserika konceptbilarna som någonsin skapats, men även med tio gånger så många bidrag kan vi bara hoppas på att skrapa på ytan:

General Motors Y-Job anses nu vara världens första konceptbil; det var den inte, eftersom den titeln gick till Volvo Venus Bilo från 1933. Men Y-Job gjorde GM:s designchef Harley Earl berömd.

Y-Job var onekligen framåtblickande och hade dolda strålkastare, elektriska fönster och ett elektriskt tak, och satte upp övergripande designriktlinjer för amerikanska bilar som skulle dyka upp efter andra världskriget.

Som ett extranummer till sin Y-Job kom Harley Earl (bilden) med LeSabre, som perfekt fångade optimismen i jetåldern och USA:s långa efterkrigsboom. Den 335 hk V8-utrustade LeSabre satt en halvmeter lägre än samtida produktionsbilar och hade en omslutande vindruta, dolda strålkastare och enorma bakskärmar som blev en trend för USA:s Big Three under hela 1950-talet.

Den hade också ett elektriskt tak som kunde aktiveras automatiskt i händelse av regn. Det innebar också ett mode för amerikanska konceptbilar - och produktionsbilar - som skulle hålla i sig i över ett decennium. Så gör dig redo för de kommande bilarna i den här berättelsen:

Med automatisk växellåda med tryckknapp skulle XL-500 ge en enkel körning. Guldfiskskålsproblemet som uppstod på grund av allt glas skulle lösas med den då nya tekniken för luftkonditionering som den var utrustad med. Till standardutrustningen hörde också en telefon och inbyggda uttag i händelse av punktering.

Amerika hade inte monopol på konceptbilar. Det italienska designhuset Bertone producerade en rad banbrytande konceptbilar under 1950-talet, varav den här kanske är den mest slående. Konceptet eftersträvade extrem aerodynamik - den hade en dragkoefficient på bara 0,23 - och låg vikt för att flytta gränsen för det möjliga.

Det lyckades; trots en blygsam motor på 100 hk kunde denna 1100 kg tunga bil leverera en topphastighet på 193 km/h. BAT 7 året därpå hade ett luftmotståndskoefficient på bara 0,19.

Med sin ”flygande ving”-front och glasfiberkonstruktion var Wildcat II definitivt en framtidsbil när den dök upp 1953 - samma år som den ursprungliga Corvetten. Fokusera på mittsektionen av detta koncept så kan du se hur lik den är de tidigaste ”Vettes”.

Uppdraget med den här bilen var att ta fram något superhalkigt snarare än pråligt. Som ett resultat är Adventurers rena linjer mycket diskreta, men de efterbrännarinspirerade bakljusen ger en antydan om vad som skulle komma från senare Chrysler-koncept.

FX stod för Future Experimental. Spjuten på framsidan var antenner som hjälpte till att styra bilen så att den inte körde in i framförvarande fordon, och ”Atmos” var hämtat från atmosfären, som Ford sa ”kom från fritt och obegränsat kreativt tänkande”. Med ett glastak, sittplatser för tre personer och ett par flygplansliknande fenor var detta verkligen en design från jetåldern - eller till och med rymdåldern.

Den första av tre General Motors Firebird-koncept, den här hade ett kontrollsystem med en enda spak som gjorde att ratten, gasen och bromsen inte behövdes. Eftersom det var placerat i mitten av bilen kunde antingen föraren eller passageraren använda det; kraften kom från en gasturbin som kunde användas för att driva ett hus via en inbyggd generator. Och titta bara på den här...

Du skulle inte vilja behöva montera en ny vindruta på denna skönhet eftersom den sträckte sig hela vägen runt bilen från bakom varje dörr. För att komma in och ut lutades hela fordonet upp som ett kapell. Hytten var luftkonditionerad och kraften kom från en bakmonterad gasturbin.

Futura är mest känd för sin huvudroll i den ursprungliga Batman TV-serien, men förtjänar en plats i denna historia för att den inte liknar något annat tack vare sina dubbla plexiglas kupoler tillsammans med fenor fram och bak. Ford spenderade 250 000 dollar (cirka 3 miljoner euro i dagens penningvärde) på att bygga detta 300 hk V8-drivna körkoncept som också hade en automatisk växellåda med tryckknapp.

Baksidan på den här bilen var tydligt inspirerad av en jetjager, med alla linjer som konvergerar på en enda punkt. Detta förtjänar ett särskilt omnämnande här eftersom det istället för backspeglar fanns en kamera i bakpartiet som strålade bilder till en TV-skärm på instrumentbrädan - en teknik som först nu tar sig in i produktionsbilar. Hela bilens överdel var tillverkad av glas, med bara några få tunna pelare för att öka styvheten.

GM var på marknaden för en uppföljare till Firebird 1 (bilden till vänster). Firebird II (mitten) var konstruerad av titan och utformad för att köras på guidade vägar - så den var något av en föregångare till dagens autonoma bilar.

Två år senare följde GM upp med Firebird III (till höger). Den här gången försökte Harley Earl (bilden) föra inspirationen vidare från jetplan till rymdraketer. Som sådan var den ännu mer extrem än sina föregångare och hade automatisk styrning, en 225 hk turbin, klimatkontroll och automatisk belysning. Det var Earls sista bil - han gick i pension samma år efter 30 fantastiska år som chef för GM:s designverksamhet, en period då företaget kom att dominera den amerikanska bilvärlden och dessutom bli världens största företag.

Medan en stor del av resten av den industrialiserade världen fokuserade på att återuppbygga städer som förstörts under kriget, kunde ingen hålla jämna steg med amerikanerna under 1950-talet, då det ena futuristiska konceptet dök upp efter det andra. Golden Rocket hade 275 hästkrafter från sin 3,2-liters V8 och introducerade oss för den motordrivna rattstångsjusteringen.

Men det som var allra bäst var att sätena steg upp och svängde utåt när dörrarna öppnades. Alla dessa funktioner kom in i produktionsbilarna kort därefter. En funktion som inte gjorde det var takpanelerna som fälldes uppåt så att det blev lättare att ta sig in och ut.

X-1000 designades av Alex Tremulis så att motorn kunde monteras antingen i nosen eller i bakpartiet. Den lyxiga hytten hade TV och hi-fi-system och det fanns ett infällbart tak för de två sätena, vilket gjorde att bilen kunde köras som en cabriolet eller coupé med bubbel-topp.

XP-700 var i själva verket en ombyggd Corvette och hade en distinkt design på nosen och ett tak med bubbelform som gav en känsla av rymdålder. XP-700 var en ren designstudie och hade inte heller någon konventionell backspegel utan istället ett periskop för fri sikt över vägen bakom.

Cadillac var tvungen att titta på när dess företagskusiner fick all konceptbilsgloria, men 1959 gick det också med i det stora futuristiska partiet med sin Cyclone. De svarta konerna i nosen var utrustade med radar för att hjälpa Cyclones förare att undvika allt som var i vägen, en föregångare till det vi idag känner som adaptiv farthållare. Cockpiten skyddades av ett plasttak i ett stycke som var belagt med förångat silver för att avleda solens strålar.

Turboflite var verkligen en innovativ bil, men den var inte utan sina brister. Turboflites regenerativa turbin vägde hälften så mycket som en motsvarande V8-förbränningsmotor. Så snart en av dörrarna öppnades höjdes glastaket elektriskt och en tryckluftsbroms aktiverades så snart den hydrauliska bromsen ansattes, i ett försök att hjälpa det mekaniska bromssystemet. I dag är luftbromsar extremt sällsynta - en av de få som har dem är McLaren 675LT.

Runabout var en trehjulig stadsbil med en aerodynamik som en pil, charmig i sin enkelhet. I bagageutrymmet fanns två integrerade shoppingvagnar så att du kunde ladda upp med billig öl. Inuti fanns det plats för fem personer; två fram och tre bak. Shoppingbilar ser fortfarande inte ut så här, tyvärr.

Få sextiotalskoncept var så glasartade som det här; Marzal hade 48,4 kvadratmeter av det här, men utnyttjade det relativt nya undret med luftkonditionering för att säkerställa att det inte skulle vara ett problem i varma klimat. Marzal designades av Bertone och ledde tydligt till Lamborghini Espada och innehöll ett överflöd av hexagoner i sin design. Kraften kom från en halv Lamborghini V12; en sexcylindrig enhet på 175 hk monterad över bakaxeln.

Carabo (italienska för skalbagge) ritades av Marcello Gandini och baserades på den V8-drivna Alfa Romeo Tipo 33 med mittmotor. Detta var i huvudsak en uppdaterad Lamborghini Miura, en annan Gandini-design. Lamborghinin hade problem med frontlyft i hög fart, så det åtgärdades med den här bilen. Den introducerade också världen för dörrar med skalbaggsvingar, som senare sattes i produktion på Countach.

Vi kallar den för en konceptbil, men Mercedes skulle kalla den för ett forskningsfordon. Det måsvingade undret presenterades för första gången 1969 och hade en Wankelmotor med tre rotorer på 280 hk. År 1970 rullade en uppdaterad bil ut med en fyrrotormotor och 1978 kom en helt ny bil med dieselmotor, som på bilden.

Den var extremt aerodynamisk och slog som diesel ett hastighetsrekord för det bränslet på 322 km/h 1978, och ett år senare med en 4,8-liters bensin-V8 uppnådde den den extraordinära genomsnittliga varvhastigheten 404 km/h. Totalt tillverkades 16 bilar.

Denna högpresterande bil, som ursprungligen designades som Firebird IV 1964, var utformad som en autonom bil med alla bekvämligheter i ett vardagsrum. Sätena kunde lutas och vridas, det fanns en TV och ett utdragbart bord och till och med ett inbyggt kylskåp. När man tittar på bilden är det svårt att förstå hur de fick plats med allt detta; det måste ha varit väldigt mysigt där inne...

Men det var verkligen mycket framåtblickande - många konceptbilar av idag ser fram emot idén om ett bostadsutrymme på hjul när autonomi förändrar vårt sätt att tänka på persontransporter, men för 50 år sedan måste idén ha verkat överjordisk.

Sjuttiotalet var kilens årtionde och det här var ett av de mest kilformade koncept som någonsin skapats. Den var också en av de lägsta med sina 0,83 meter. Stratos Zero var en annan Marcello Gandini-konfekt och hade en 1,6-liters V4 på 115 hk från Lancia Fulvia, så den var långsammare än den såg ut. Men den inledde ett designtema som skulle dominera superbilsdesignen under de kommande 15 åren eller så.

Boomerang tog upp stylingteman från Carabo och Stratos Zero och visade hur en kilformad bil kunde paketeras för verklig användning. Den ledde direkt till bilar som Lotus Esprit och DeLorean DMC-12. Den 4,7-liters V8-drivlinan lånades från Maserati Bora.

Under en sexårsperiod tog Ford fram en serie med fem koncept som testade aerodynamiken till det yttersta. Vissa var mer inspirerande än andra; den tredje iterationen ledde direkt till introduktionen av ”jellymould” Sierra medan Probe V från 1985 (bilden) fortfarande ser ultramodern ut med sitt luftmotståndskoefficient på bara 0,137 - samma som ett F-16 stridsflygplan.

Cockpit är en återanvändning av 1950-talets mikrobilsformel och har plats för två personer i tandem och var utformad som en ekonomibil för stadsgator. Den var liten, lätt att parkera och extremt sparsam. Kraften kom från en 200 cc encylindrig motorcykelmotor som gav 12 hk och som kunde leverera 75 mpg i stan. En framåtblick mot framtidens personliga mobilitet.

Den må ha sett konstig ut, men Capsula tänjde verkligen på gränserna när det gällde förpackningar. Här var en bil som kunde vara en personbil, skåpbil eller nästan vilken annan typ av fordon som helst, bara genom att sätta en annan kaross på chassit som innehöll hela Alfasud-boxermotorn och drivlinan.

Det ständigt konkursmässiga British Leyland/Austin Rover/MG Rover skapade sällan dyra konceptbilar, men denna E-XE bevisade att de kunde lyckas när de försökte. Den har tydliga influenser från sportbilen MGF som kom ett decennium efter att E-XE dök upp för första gången, komplett med Metro 6R4-drift. Vi tycker att den fortfarande ser bra ut idag, inte illa för ett åttiotalskoncept som är 34 år gammalt.

Tävlingen för att utforska alternativa bränslen för persontransporter har pågått länge och 1987 skickade GM denna extraordinära maskin på en 3100 km lång tävling över Australien, matad av inget annat än solsken. Sunraycer vägde bara 177 kg och var utrustad med 7200 solceller och hade bara plats för en person, så den var inte särskilt praktisk, men den var en framåtblickande teknisk tour de force med sin lättviktskonstruktion, regenerativa bromsning och en elmotor som var lika stor som en drickaburk.

Den vann loppet med stor marginal. Den hade en luftmotståndskoefficient på bara 0,125 Cd och kunde köra i 109 km/h. Den körde i genomsnitt i 68 km/h under tävlingen och körde från Darwin till Adelaide på drygt fem dagar - två dagar snabbare än nästa konkurrent. Den finns nu utställd på National Museum of American History i Washington DC.

GM visade sitt första CERV-koncept (Chevrolet Engineering Research Vehicle) 1962 och följde upp det två år senare. Den tredje iterationen var ett helt annat djur och även om det var en snygging, var det tekniken som skilde den åt.

Bilens raison d'etre var att den skulle kunna köras i enorma hastigheter - 320 km/h - utan att det krävdes övermänskliga färdigheter - även om den kördes på svåra eller hala underlag. Dess formspråk kan tydligt ses i Corvette C5 som kom 1997.

De minsta bilarna är ofta de mest innovativa, och så var det här med ett koncept som först sågs 1991 och sedan omarbetades för 1993. Den första versionen hade enbart eldrift, men en omdesign två år senare ledde till tre drivlinor: bensin, el och bensin-elhybrid, och en lätt aluminiumkaross för att minska vikten.

Detta koncept var viktigt eftersom det visade världen hur en liten BMW kunde se ut, vid en tidpunkt då företaget - liksom dess främsta tyska rivaler - förknippades med konventionella sedaner. Det sägs att den här bilen kanske hade kunnat sättas i produktion om företaget inte istället hade köpt Rover och kommit fram till att de kunde göra BMW:s småbilar istället; det slutade inte bra, men BMW fick åtminstone Mini från sitt missöde, som har hållit småbilsflaggan för företaget sedan dess. Vi fick äntligen en liten BMW-märkt bil med den första 1-serien från 2004.

När den första generationens Volvo S80 gick ur produktion 2006 såg den inte särskilt daterad ut - men den efterliknade ändå ECC (Environmental Concept Car) som hade visats för första gången så långt tillbaka som 1992. ECC var utformad för att rädda planeten vid användning och dess passagerare vid en krasch, och var lätt, hal, stark och sparsam; drivkraften kom från en gasturbin kombinerad med en elmotor.

För att vara en ^2000-talsbil såg Dodge ESX3 kanske inte så banbrytande ut, men under det nyktra skalet fanns något ganska intressant - en dieselelektrisk hybriddrivlina. Det var inte länge sedan Honda och Toyota introducerade sina Insight respektive Prius, men redan 1996 hade Dodge visat sitt första ESX-hybridkoncept - och uppföljaren kom 1998.

Jaguar har gjort ett ganska magnifikt jobb med den serieproducerade F-Type som kom 2013. Men så här kunde F-Type ha sett ut; detta speedsterkoncept debuterade på bilsalongen i Detroit 2000 och såg helt sensationellt ut, även om det inte var helt produktionsfärdigt med sin brist på väderutrustning och en nästan fullständig brist på praktiska egenskaper.

Jaguars dåvarande ägare Ford bestämde sig dock för att spendera sina pengar på en misslyckad Formel 1-kampanj istället, så F-Type-idén var konserverad i ytterligare ett decennium eller så. Konceptet från 2000 visas nu upp på British Motor Museum i Gaydon.

BMW fick utstå mycket kritik i början av ^2000-talet tack vare designchefen Chris Bangle och hans radikala stylingidéer. En av de mest uppenbara var ”flame surfacing” som spelade tricks med ljuset längs bilens flanker.

X Coupé hade också svängbara strålkastare som styrdes av GPS och en 3,0-liters dieselmotor - en framdrivningsform som var nästan okänd för en sportcoupé. Kontroversiella eller inte, Bangles teman var verkligen inflytelserika och gjorde honom till en av världens mest kända bildesigners.

GM har kommit med en del udda koncept genom åren, men få kan överträffa Cadillac Sixteen, med sin 13,6-liters V16 som enligt uppgift var god för 1000 hk. Det var inget som någonsin skulle gå i produktion, men det introducerade ett nytt designspråk för Cadillac som fortfarande är aktuellt; ta en titt på en 2019 Escalade om du inte tror oss.

En dag kommer alla bilar att vara så här. Tack vare att allt styrdes via drive-by-wire-teknik fanns det inga mekaniska kopplingar i kupén, vilket gjorde att den kunde öppnas upp helt. Bränslecellstekniken var helt innesluten i sandwichchassit; trefasmotorn gav 126 hk när den kördes kontinuerligt, men 173 hk kunde tillkallas under korta stunder.

Konceptbilar blickar vanligtvis framåt, inte bakåt. Men Holden Efijy från GM:s australiska gren såg så fantastisk ut att det egentligen inte spelade någon roll. Som en hyllning till sin legendariska FJ från 50-talet (därav namnet) var Efijy baserad på en C6 Corvette och använde den bilens kompressormatade 6,0-liters LS2 V8.

Den ledde direkt till introduktionen av i8, men BMW Vision EfficientDynamics är mycket mer än så. Den var banbrytande för en ny typ av prestandabil som blandade högteknologiska lättviktsmaterial med en hybriddrivlina - och det bästa är att du nu, om du har tillräckligt djupa fickor, kan köpa en egen BMW i8. BMW slog fast att om framtiden var elektrisk så kunde den också vara lockande.

Du får leta länge och väl för att hitta en konceptbil som ser lika vacker ut som den här. Renault Dezir visades första gången på bilsalongen i Paris 2010 och var ett renodlat elektriskt koncept som gav en glimt av en miljövänlig framtid där man kunde få skönhet och hjärna i ett kompakt paket. Nio år senare ser Dezir fortfarande fantastisk ut.

Vi var så nära att få se den här underbara hybridsuperbilen med 778 hk i produktion, men i slutändan gick det inte att få ihop affärsnyttan. Den byggdes i samarbete med Williams Advanced Engineering och planen var att bygga upp till 250 exemplar för cirka 1,1 miljoner euro styck, men så blev det inte - även om en skurk körde en i filmen Spectre och jagade James Bond i hans Aston Martin DB10 runt Roms gator.

När dess designer Ian Callum gick i pension från Jaguar i juni 2019 var en av hans största ånger att denna bil inte kom i produktion.

BMW lanserade den här bilen för att markera sitt hundraårsjubileum och tog till alla medel. Den självkörande Next 100 var en pionjär inom ny design och konstruktionsteknik med kolfiberstrukturer som ger både lätthet och styrka. Den var också superhal med ett luftmotstånd på bara 0,18 Cd.

Hittills har DS-märket främst gett oss återuppvärmda Citroëns, men detta elektriska koncept som gjorde debut på bilsalongen i Genève 2016 visade PSA-varumärkets kapacitet. Lyxkupén med 400 hk är utformad som en superbil med mittmotor och var utställningens bil för många - så det är synd att det inte finns några planer på produktion.

Ta en närmare titt på det här konceptet, eftersom chansen är stor att du kommer att få se en hel del av produktionsversionen. Konceptet presenterades på bilsalongen i Paris och är en förhandstitt på en serie små helelektriska bilar från Volkswagen. Så långt, så oradikalt.

Skillnaden är att bilen utlovar en räckvidd på upp till 550 km och ett lågt försäljningspris. Den började säljas 2020 och är nu en av världens mest sålda elbilar.

Vi vill ge Aston Martin äran för hur denna bil omvärderar personlig transport. Istället för en bil försöker den leverera en privatjetliknande reseupplevelse, som skjutsar sina välbeställda passagerare från en plats till en annan i tystnad, utan att bry sig om omvärlden och dess tillfälliga trötthet.

Med helelektrisk drift utlovades en räckvidd på 640 km, men tyvärr kom en ny ledning till Aston och ställde in produktionsplanerna.